Förvirring i olika tidsfaser

Nej men hörrni… Befinner vi oss REDAN i maj månad? Var? Hur? När? I ärlighetens namn känns det som att det var förra veckan jag för första gången nervöst stampade in på kontoret på Jakobsbergsgatan i Stockholm. Samtidigt känns det som en evighet sedan jag stampade in på kontoret på Jakobsbergsgatan nu när kontoret finns på Hamngatan, och det känns som att jag har jobbat på EY ungefär halva livet. Det krävs dock inte så mycket mer än att vrida tillbaka klockan ungefär en tolftedel av halva livet (med andra ord cirka ett år) för att minnas hur jag satt och kämpade med att få till det sista finliret på examensarbetet, och hur förväntansfull och ovetande jag var för allt som komma skulle. Feelingen kring dessa sinnesstämningar är, som ni säkerligen kan utläsa, minst sagt förvirrande och kan faktiskt sätta en ganska tydlig stämpel på det jag känt under första tiden som nyanställd på EY.

Nu när arbetsbelastningen minskar har man mer tid för pauser runtom i vårt nya fina kontor på Hamngatan! Och som många av min bloggkollegor tidigare skrivit är utsikten från takterrassen helt fantastisk!

Min tid på EY hittills kan egentligen klumpas ihop i två olika tidsfaser – där båda faserna har innefattat olika nivåer av en förvirrad känsla. Fas 1 varade i ungefär 4 månader från augusti till december förra året. Under den tiden tror jag att ordet ”förvirrad” nästan stod skrivet i pannan på mig. De första månaderna på EY bestod av att förstå hur man orienterar sig i alla olika program, lära känna sina kollegor och team, och självklart även lära känna sina kunder och hur deras verksamheter fungerar. När man vid årsskiftet sakta började känna att man på något sätt ändå började greppa och hantera den förvirring man levt med i några månader, kom fas 2. Trots att jag vid det här laget kände att jag hade någorlunda koll på kunderna och de olika system vi jobbar i, kan jag lova att fas 2 (även känd som vår högsäsong) kom som en chockvåg med nya arbetsuppgifter, utmaningar och lärdomar som tog en till en nivå av förvirring man inte ens visste fanns. Jag är medveten om att detta låter extremt förvirrande, men låt oss vara ärliga med att det är precis så det har känts, och framförallt – SKA kännas när man är nyanställd. Och det ligger ju faktiskt en viss charm i det.

En lika förvirrande känsla som beskrivits ovan är det faktum att jag faktiskt, med stor entusiasm, vågar säga att min första högsäsong sakta börjar lida mot sitt slut. Att den lilla glimten av ljuset i tunneln man ser inte längre verkar vara ett tåg lastat med massa arbete och garanterade övertidstimmar känns som en otrolig lättnad. Man börjar sakta kunna lägga alla sena kvällar och många känslor av hopplös förvirring bakom sig, vilket är en så genuint härlig känsla. Samtidigt som det har varit en väldigt tung period att kämpa sig igenom är den kunskap jag samlat på mig under tiden inte att förglömma. Det är verkligen helt ofattbart hur kunskapskurvan bara skjutit upp i rymden de senaste månaderna, och du som läst mitt tidigare inlägg om hur jag fascineras av kunskap kan ju tänka dig hur exalterad jag blir av detta. Det är faktiskt overkligt när jag tänker på hur mycket jag lärt mig under en förhållandevis kort tidsperiod, och jag blir nästan lite extra taggad på framtiden om det ska fortsätta på samma spår!

Äntligen vår! Utsikten från balkongen är magiskt rosa, (dessutom en coronasäker version av den blommande Kungsträdgården här i Stockholm), och mitt nyfunna intresse bokstavligt talat bara växer för varje dag som går! Utan tvekan perfekta stället för morgon- och eftermiddagskaffet!

Nu när arbetsbelastningen sakta börjar avta och högsäsongen börjar lida mot sitt slut börjar man också få tid över för annat. För att nämna ett exempel har jag återigen kunnat lägga ner mer tid på både gamla och nyfunna intressen. Med våren som sakta smugit sig in de senaste veckorna har ett nyfunnet intresse blivit att plantera olika växter. Jag som tidigare alltid varit en ofrivillig blom- och växtmördare har äntligen fått lite pli på mina gröna fingrar. Förutom att faktiskt lyckats hålla mina sådda växter vid liv, har jag lyckats hålla dem vid liv till den grad att de växer för varje dag som går (#stolt). Utöver det har jag den senaste tiden fått in en bra rutin i att jobba hemifrån och haft tid att gå på promenader, njuta av solen på balkongen (med otrolig utsikt över blommande körsbärsträd) och bara kunnat känna att man kan andas igen. Jag hoppas att du som läser detta också känner glädjen i att våren är här och sommaren sakta smyger sig närmare. Snart är det äntligen dags för varmare väder, semester och vila!

Vi hörs!  
/Veronika