EY:s deltagande i den ultimata utmaningen – Dräpardygnet!

Blogginlägget du nu läser skrivs med en träningsvärk som nått nivåer jag inte trodde existerade. Spänn fast dig, för nu ska du få höra om hur jag och tre kollegor genomförde (läs: överlevde) en fantastisk, men plågsam upplevelse. Dräpardygnet levde upp till sitt rykte!

Tillsammans med kollegorna Marcus, Johan och Jesper paddlar jag här uppströms Umeälven – en av de sista sträckorna.
Foto: Pablo Villaroels

Dräpardygnet är ett årligt multisportevent i Umeå där man i lag om fyra ska orientera sig fram på cykel, i kajak och löpandes under cirka 20 timmar. I företagsklassen som vi (och de flesta lag) ingick i ska minst tre av fyra i laget tillhöra samma företag. Utmaningen är faktiskt ett av Sverige största ”Adventure Racing” av sitt slag. Ja, jag använde den engelska motsvarigheten för det lät ballt.

Innan jag går in på vår upplevelse av äventyret vill jag bara klargöra att det i år var anpassat utifrån rådande läge och riktlinjer. Bland annat var det helt utan publik, starten var flyttad ut ur centrala Umeå med distans till andra lag och nattlägret tillbringades under bar himmel – inte inomhus som tidigare år. Då vi för det mesta befann oss flertalet kilometer från bebyggelse var det sannerligen ett covid-säkrat event gällande social distansering. Nog om detta.

EY i Umeå har stått på startlistan flera år i rad, och även i år blev vi uppmuntrade att medverka. Jag och mina kollegor bestämde oss för att säga ja till detta runt två månader innan racet. Under denna period har vi försökt förbereda oss. Hjälpte det? Troligtvis. Gjorde det mig riktigt förberedd? Absolut inte. Det var kort och gott betydligt tuffare än jag kunde föreställa mig.

En sträcka var myrlöpning. Oklart om leendena är äkta! I bakgrunden syns min counselor Jesper. Optimal counselor/counselee-bonding?
Foto: Henrik Karmehag, VK Media

Startskottet gick 19.00 på fredagen. Det började med en etapp av löpning, cykling och myrlöpning med bildäck. Lerigt, blött och mjölksyreframkallande kan sammanfatta etappen och dygnet rätt bra. Tack och lov lyste solen och det var genomgående rätt bra stämning. Kruxet med cykeletapperna var bara att de ofta inte kunde genomföras cyklandes. Hinder som vattendrag eller diverse oframkomlig terräng förekom – så cyklarna behövde bäras, vilket inte riktigt ingick i vår förberedelseträning. Sedan var det paddling i havet som gällde i ett par timmar och där kände jag mig periodvis mer som ett ankare än paddlare.

Nu ska jag inte vara så negativt. Vi hade oförklarligt tur med förhållandena. Då solen aldrig riktigt går ned här i Västerbotten denna tid på året var natten magiskt fin. Knallröd himmel, spegelblankt hav och en temperatur ned mot nollstrecket. En riktigt idyllisk natt där vi skulle hämta kontroller på flertalet olika öar där vi löpte och paddlade om vartannat i några timmar. Denna orienteringscykel med omväxling paddling/löpning/cykling repeterades flera gånger i olika följder under dygnet.

En passage var för djup för att vada med cyklarna, vilket ledde till båttransport ett 20-tal meter.
Foto: Pablo Villaroels

Beroende på hur snabbt laget var fick man olika lång vila i nattlägret. Vi presterade bra första dagen, men trots detta kom vi till nattlägret runt 06.00… och start för dag två var 07.00. En timme att äta middag(!?), byta om, äta frukost, ”vila” och starta igen. Eftersom lagen samlades ihop mellan de tre olika etapperna samlade vi bonusminuter som gav startplats inför sista etappen (jaktstart) på lördag eftermiddag.

Vi tog oss igenom även dag två inklusive jaktstart och vid målgången runt 15.00 översköljdes jag av en känsla av fullbordande och stolthet över att ha utmanat min fysiska och mentala kapacitet till det yttersta. Även sammanhållningen för oss kollegor sattes på ett test som jag inte varit i närheten av tidigare. Att genomföra denna utmaning med tre kollegor var ett prov i sig. Försök föreställa dig att under ungefär 16 påfrestande mil (periodvis i terräng som inte borde besökas) försöka enas om vägval utifrån karta och kompass, och samtidigt bibehålla bra stämning i gruppen. Knepigt!

Diskussioner om rutter och vägval. Vi visste inte sträckan förrän en timme innan start, då var det bara att försöka få en uppfattning om vart vi skulle. Total förvirring.
Foto: Pablo Villaroels

Vi lyckades ändå behålla hyfsad sämja trots att vi vadade genom forsande vatten, hamnade ”lite” vilse i skogen kring 04.00 och sov totalt 0 minuter. Att inga långvariga sprickor i gruppen förekom (vad jag vet om) är ändå imponerande. Speciellt med tanke på att vi vid en passage befann oss i en sådan brant och djup ravin att vi fick använda cyklarna som några slags ishackor för att ta oss uppför ravinväggen. Då var det tunna band som höll oss samman ska sägas, men de höll!

Nu sitter jag vid tangentbordet igen med en varm kopp kaffe, och kan stolt se tillbaka på minnen som jag aldrig kommer att glömma tillsammans med kamraterna/kollegorna. En personlig favorit kommer vara just innan målgång när jag själv har kramp-deluxe i typ fem kroppsdelar. Jag tittar flämtandes upp och ser min counselor Jesper halvt simma över en bäck med vatten upp till bröstet för att knipa en av de sista kontrollerna! *Hjältestatus uppnådd*

Idag är jag inte jättebesviken att jobba hemifrån, det hade gjort ont att lämna lägenheten. Tacksam för en arbetsgivare som möjliggör ett äventyr som detta. Dräpardygnet var det värsta och bästa jag gjort,

Hannes