Att vara pappa

Vår favoritsyssla. Bröst mot bröst vilandes på soffan. Det här kan vi göra i timmar.

Under de första dygnen efter förlossningen förekommer det några perioder där mitt minne försvagats lite grann av sömnbrist. Inte bara för att förlossningen höll på från onsdag eftermiddag fram till klockan 7.44 på torsdag morgon, utan för att vi därefter under vår vistelse på BB var så skräckslagna för ansvaret över någon annans liv att vi körde nattskift för att säkerställa att vår nyfödde son andades ordentligt. Att vara förälder, har jag fått lära mig den hårda vägen, är att vara orolig. Hela tiden. Kommer gulsoten lägga sig? Ska man låta så när man andas? Ligger huvudet i bra position? Nacken? Ryggen? För varje stackars anställd som kom in till vårt rum på BB hade vi alltid minst 4-5 frågor på lager att ställa. Att lämna BB blev just vår nästa oro. Stå på egna ben, utan barnmorskor, undersköterskor och barnläkare och behöver förlita sig på sin egna, ringa expertis. Det var visserligen slut på nattskiften, nu sov vi allihop samtidigt, men nya farhågor upphörde aldrig att uppenbara sig. Varför somnar han inte? Varför sover han så länge? Får han i sig tillräckligt med näring? Varför äter han tills han spyr?

Endast några minuter gammal, men skickar redan ut makt-demonstrationer till sina föräldrar genom att gripa tag i tummen.

Den värsta oron är hjälplösheten som infinner sig ibland. Det finns inga längre sekunder än när allt i världen verkar smärta ens barn och det enda du vill är att lindra den smärtan, men du vet inte hur du ska bära dig åt. Men att vara förälder innebär ett samarbete mellan föräldrar och barn. Du skulle bli förvånad (om du inte redan vet det) hur snabbt man lär sig att tolka gester eller kunna urskilja sitt barns ”heh” från ”neh”. Dels för att ett barn gör det väldigt uppenbart om du råkar misstolka det – tro mig – men framför allt för att du av hela ditt hjärta inte vill något annat än att ditt barn ska befinna sig i välbehag och därför måste du lära dig. Jag ser inte mig själv som en referens till att vara pappa till någon, men när jag är med min son är pappa det enda jag kan vara. När allt i den där förbannade världen verkar smärta honom kan jag lindra det genom att finnas där. Låta honom ligga intill min hud. Ge min värme och min lukt. Min trygghet. Ge honom allt han behöver.

De första dagarna efter min föräldraledighet arbetade jag hemifrån, och i och med de lite knäppa tiderna vi befinner oss i just nu så känner jag mig extra privilegierad över att ha ett yrke där min arbetstid är flexibel och jag inte behöver vara platsbunden för att klara av att utföra mitt jobb – det gör att jag kan sköta mitt jobb samtidigt som jag inte missar de viktiga delarna i min familjs liv. Jag var med min sambo på varje träff hos mödravårdscentralen under hennes graviditet och häromdagen var jag på barnavårdscentralen på rutinkontroll tillsammans med min familj. Mina uppdrag och uppgifter sköter jag fortfarande, bara det att jag gör dem en eller två timmar senare på dygnet.

En nödvändig aktivitet efter ett par isolerade dygn i lägenheten.

Jag kan inte betona nog hur mycket jag värdesätter att få utöva mitt yrke samtidigt som det inte begränsar mitt sätt att leva som jag vill. Att veta att jag kommer kunna vara med på de stora och små händelserna i min sons liv och dela så många stunder som möjligt med honom gör att jag ser ljust på framtiden även ur en professionell synvinkel. Att tillåtas uppleva allt det fina och fula som sker i livet, i glädje och sorg. Nu råkar han vara för liten för att kunna skratta och le (gråta kan han), men när första skrattet kommer ska jag göra allt för att aldrig släcka den glädjen. Och om den någonsin gör det så får han min värme och min lukt. Min trygghet. Han får allt han behöver, oavsett hur stor han än är.