Att försöka förändra dåligt ostbeteende

Osten är ett känsligt ämne för mig. Häromveckan hade vi tre öppnade ostar på kontoret varpå det hyvlades febrilt från den nyöppnade osten. Jag kunde till och med ana en skidbacke på gång. Jag kände i just det ögonblicket att det fanns för många risker med att låta det här absurda beteendet fortlöpa, så jag var tvungen att göra min röst hörd:

Så här ska en ost se ut – rak och fin.

”Det är inte bara det att den ost som öppnades först torkar och blir äcklig, det är även som så att man – genom att öppna en ny ost innan man avslutat den gamla – frammanar ett bortskämt beteende av att kunna byta till något nytt innan det gamla är avslutat. Om det beteendet inte upphör så kommer vi till slut ha fem torra ostbottnar att hyvla från.”

Det uppstod en tystnad som inte varade längre än två sekunder, sen kunde de inte hålla sig längre. Vissa brast ut i skratt medan resten (som vanligt) försökte förstå om jag var seriös eller jävlades med dem. Tyvärr måste jag medge att jag var helt och hållet seriös när jag tog kampen, vilket innebär att min heroiska insats för att förändra ostvanor på kontoret måhända är den mest betydelselösa kampen i hela världshistorien. Jag hade ingen dröm att berätta om, jag hade tre ostar.

Det som gläder mig med att tänka tillbaka på vår morgonfika är att vi just kan prata högt och lågt om allt möjligt – för vem gör sig annars så korkad på ett kontor att man orkar ta upp problem med ostbeteende? Låt mig då fråga dig: För vem vågar du vara korkad? När känner du dig bekväm att vara sårbar i både sorg och glädje? När kan du tjafsa utan att känna att du befinner dig i en konflikt? När vågar du skratta så pass att du glömmer tid och rum? Det är bland de du bryr dig om, de du gör till din familj.

Eftersom jag gjorde en usel prestation som fotograf på mina kära kollegor vid julbordet så får jag istället illustrera den fina dukningen.

På vårt lilla kontor i Nyköping har vi nog en av EY:s lägsta genomsnittsåldrar, och då jämför jag med alla våra 700 kontor över hela världen. Vår kontorschef och tillika partner är garanterat Sveriges yngsta partner men dirigerar ändå rollen som vår omdömesgilla matriark över en personalstyrka där samtliga anställda är yngre än henne. Jag tillhör exempelvis den äldsta tredjedelen på kontoret och jag fyllde 30 i år. Jag tar nog knappast storebrorsrollen på kontoret, den har jag utanför jobbet, men på kontoret har vi skapat våra egna roller som gör att vi umgås som en familj. Vi skräms, vi jävlas, det har fällts tårar, vi har tröstat och vi kramas – precis som vilken familj som helst.

Det är oundvikligt att inte tänka några av de underbara kollegor man har runtom i landet när man talar om ’The EY experience’. Till vänster har vi Johan från Malmö och till höger har vi Olle från Örebro. Vi började alla samtidigt för snart ett år sedan men nu spelar de tydligen för Real Madrid.

På introduktionsutbildningen i Toledo fick jag höra EY:s välkända medarbetarlöfte: ”Whenever you join, however long you stay, the exceptional EY experience lasts a lifetime”. Jag är nog villig att hålla med om att det redan varit en erfarenhet att bära med sig i en livstid, där fina minnen alstras varje arbetsdag. Allra senast minns jag vårt julbord på Bomans häromdagen, där hela kontorsfamiljen och respektive satt samlade. Vi skrattade, jävlades, fällde glädjetårar och avrundade med att krama god natt – precis som vilken familj som helst. Tack familjen för en väldigt fin höst, nu kör vi på hårt i slutet så vi får ett välförtjänt jullov.

Förresten! Det var länge sedan vi fick cheddarosten till vårt fika. Den saknar jag. Helst nyöppnad.